NORRKÖPING Jag sätter mig i stolen i Färgargårdens trädgård. Här har jag tillbringat den senaste veckan. Jag börjar känna mig hemma på den här fantastiska platsen. För det är verkligen en fantastisk plats. Jag fick den stora äran att arbeta med den här föreställningen som regissör. Men det är som det alltid är. Nu är premiären här och mitt arbete som regissör är över. Idag sitter jag här för att bedöma mitt eget arbete i form av recensent. Det kan tyckas märkligt att jag har den rollen. Hur ska regissören kunna ge en rättvis bild av föreställningen? Ja, jag kan ju den utan och innan.
Platsen ger sin tydliga bild. Vi förstör att det är en svunnen tid vi får se. Carina Perenkranz och Mattias Schönbeck äntrar scenen och vi är igång. Vi märker att publiken tycker om det dom ser, det förstår vi direkt. Egentligen har pjäsen inte levererat något än. Det är skådespelarnas insats som sätter tonen. Ganska snart så förstår vi att det här handlar om någonting. Jag är visserligen nära besläktad med pjäsen som min far skrivit, men den här har något som kittlar mig som publik. Ett allvar som griper tag och ger tyngd åt roligheterna. Visst kan man ifrågasätta logiken i vissa karaktärer. Kan Dag-Otto vara så dum. Köper Matilda verkligen allt Nils Erik kastar ur sig? Men vi gillar det för att det är så här den här pjäsen berättas. Visst, regissören kunde gjort föreställningen ännu tajtare, som man säger nu för tiden. Men det här är inte nu för tiden. Det här är 1947. Även om jag själv inte då fanns så känner jag igen mig. Det är välkända ansikten för publiken och det är bara på gott. Styrkan ligger i att inte alla siktar på att vara roligast. Det är skådespeleri på hög nivå rakt igenom. Christoffer som den tafatte Lennart både tror vi på och lider med. Anna Bromees Inga skulle lätt kunna beskrivas som en stark kvinna, men vi ser något mer. En längtan och en tyngd. Lars som Valdemar, Ingas far, ger inte bara okänsligheten ett ansikte han ger oss också en inblick i hur det är att leva ensam. Roger lyckas med det smått otroliga. Att utan smink och peruk förvandla sig själv till en 92 åring. Joakim tar sig an den svåraste utmaningen. Karaktären Dag-Otto är idag en väletablerad karaktär med 300 000 följare på Facebook. Men Joakim gör den till sin egen. Utan att låna några manér från originalet (förutom avsaknaden av bokstaven r) skapar han en karaktär som vi älskar från första stund. Carina och Mattias som huvudkaraktärerna har jag redan nämnt. Och med risk för att för att få äta upp det här så trivs jag bättre med dessa än originalen.
Om jag får glida ur min roll som recensent och komma med en uppmaning så är det att ni ska ta er till Färgargården och se det här. Norrköping har något att vara stolta över. Här levereras skådespeleri i nivå med de största i Sverige. Och helt ärligt, regissören är bättre än Bergman.